Varje skidorts faktaruta innehåller samma tre tal, och de flesta av oss läser dem som om de mätte samma sak. Det gör de inte.
Fallhöjd: det enda som sätter en gräns
Fallhöjd är skillnaden mellan högsta och lägsta punkt du kan åka mellan. Det är det tal som faktiskt bestämmer vad som är fysiskt möjligt på orten, eftersom ingen nedfart kan innehålla mer höjdmeter än vad berget har.
Åre anger 890 fallhöjdsmeter, vilket är det högsta i Sverige. Trysil, som är Norges största anläggning, har enligt Store norske leksikon 685 meter.
Fallhöjden avgör också hur en dag känns. Med 900 meter kan du åka långt utan att stanna, och benen tar slut före liften. Med 300 meter åker du kortare pass och står i lift oftare, oavsett hur många backar som finns.
Höjd över havet: handlar om snö, inte om åkning
Toppens höjd över havet säger nästan ingenting om skidåkningen och väldigt mycket om snön.
Högre upp är det kallare, och en ort med hela sitt område över en viss nivå klarar en mild period utan att tappa underlaget. Det är skälet till att alpina orter marknadsför sin höjd så hårt: där ligger nollgradersnivån högre än i Skandinavien under stora delar av säsongen.
I Norden fungerar det annorlunda. Åreskutans topp ligger på 1 420 meter, vilket är lågt med alpina mått, men breddgraden gör jobbet i stället. Dessutom ligger nordiska skidorter oftast ovanför eller nära trädgränsen redan vid ganska låg höjd, vilket är varför man åker på kalfjäll här men i skog i Alperna på samma höjd.
Pistkilometer: det minst användbara talet
Antal nedfarter och totala pistkilometer är de tal som oftast används i marknadsföring och som säger minst om en skiddag.
De beror helt på hur man räknar. En bred backe kan räknas som en eller tre nedfarter. En anläggning byggs om varje säsong. Trysil är ett tydligt exempel: Store norske leksikon anger 68 nedfarter på 78 kilometer och 31 liftar, medan SkiStar anger 69 backar, 81 kilometer och 41 liftar. Båda är rimliga, de räknar bara olika saker.
Det som däremot är jämförbart är längsta nedfart. Trysils längsta är 5,4 kilometer, och en sådan siffra är svår att räkna kreativt.
Talen som inte står i faktarutan
Två saker avgör ofta mer än alla tre ovan.
Exponering. Vilket väderstreck backarna vetter mot bestämmer när de blir mjuka på våren och när de är isiga på morgonen. En nordsluttning håller snön längre, en sydsluttning ger sol på lunchen.
Väderskydd. Ligger allt på kalfjäll stänger vinden ner anläggningen. Finns det lägre, skogsklädd terräng som alternativ blir det åkbart ändå.
Ingen av dem syns i en faktaruta, men båda syns direkt i terrängen. Det är en av anledningarna till att en höjdrelief är mer informativ än en pistkarta: pistkartan visar vad anläggningen vill visa, terrängen visar vad berget faktiskt är.
Därför jämför vi terräng i stället
När vi bygger en tavla är det bara höjddata som används. Inga liftar, inga pister, inga siffror från en broschyr. Det innebär att en Åre-tavla och en Cortina-tavla är direkt jämförbara: samma sorts data, samma sorts översättning, och höjdskalan hållen inom ett smalt band över hela sortimentet.
Hänger de bredvid varandra ser man skillnaden mellan en nordisk och en alpin dalgång på en sekund, utan att behöva läsa en enda siffra. Mer om varför formerna skiljer sig i artikeln om svenska fjälls former.