Räkna själv. Åreskutan reser sig drygt tusen meter över Åresjön. Ett tavelfönster på tolv kilometer pressas ner till 25 centimeter, alltså en skala kring 1:50 000. Tusen meter blir då två centimeter.
Två centimeter är inte ingenting. Men det är inte ett berg heller. Det är en kulle på en bricka, och när man hänger den på en vardagsrumsvägg och tittar på den rakt framifrån i normalt takljus, försvinner den nästan.
Därför överdriver i stort sett alla reliefkartor höjden. Det gör skolans gamla gipsmodeller, det gör reliefglober, och det gör vi.
Varför ögat behöver överdriften
Vi läser inte terräng genom att mäta höjd. Vi läser den genom skuggor.
En sluttning syns för att den är mörkare än grannytan. Hur mörk den blir beror på lutningen, inte på höjden. I skala 1:1 blir de flesta verkliga sluttningar så flacka i modellen att de knappt kastar någon skugga alls, och då försvinner all information på mellandistans. Det är just på mellandistans ett berg är igenkännbart: inte i toppunkten, utan i ryggarna och dalgångarna däremellan.
När höjden skalas upp blir lutningarna brantare, skuggorna djupare, och formen läsbar tvärs över ett rum. Det är hela poängen med att göra en karta fysisk.
Vad överdriften inte får röra
Och här ligger den viktiga gränsen. Överdriften är vertikal.
Planet rörs inte. Varje dalgång ligger där den ligger, varje krok på en ås har sin rätta form sedd uppifrån, avståndet mellan två toppar är korrekt. Det som skalas är bara den ena axeln, likadant över hela ytan. En brant sluttning och en flack sluttning håller kvar sitt förhållande till varandra.
Det är skillnaden mellan överdrift och fantasi. Ingen kontur flyttas, ingen topp läggs till, ingenting slätas ut för att det ska bli snyggare.
Hur mycket är lagom?
Det beror helt på platsen, och det är därför det är ett hantverksbeslut och inte en inställning.
Ett brant massiv behöver nästan ingenting. Mont Blanc har så mycket höjdskillnad på så kort avstånd att det knappt behöver hjälp alls - reliefen står på egna ben. Ett svällande svenskt fjällandskap behöver mer, annars blir hela kvadraten ett jämnt lutande plan.
Det finns också en gräns uppåt. Dras höjden för långt blir sluttningarna nästan lodräta, små ojämnheter i datan blir taggar, och berget slutar likna sig självt. Det finns dessutom ett praktiskt skäl: alla tavlor i samma katalog bör läsa i ungefär samma skala. Hänger en Trysil-tavla bredvid en Mont Blanc-tavla ska de se ut att komma från samma värld. Därför håller vi hela sortimentet inom ett ganska smalt band, i stället för att maximera varje motiv för sig.
Testet vi faktiskt använder
Det avgörande provet är inte ett tal. Det är att gå fem meter bort och se om platsen går att känna igen.
En relief som är geografiskt perfekt men läser som en formlös klump har misslyckats med det den ska göra. Det är ett hårdare krav än det låter, och det är också skälet till att vi inte gör alla platser vi får förslag på. Vissa landskap är helt enkelt för flacka för att bära en relief, hur vackra de än är på plats.
Mer om vad som avgör den saken finns i genomgången av höjdmodeller. Och vill du se överdriften i praktiken är kantvyn på Åre-tavlan tydligast: där syns hur långt terrängen faktiskt sticker ut från bottenplattan.