En höjdkurva är strandlinjen som skulle uppstå om havet steg till exakt den nivån.
Det är hela idén. Varje kurva följer en bestämd höjd, hela vägen runt. Allt innanför kurvan ligger högre, allt utanför lägre. När man väl ser det så blir resten lätt.
Ekvidistans: höjdskillnaden mellan två kurvor
Ekvidistansen är kartans viktigaste siffra och den står nästan alltid i marginalen. Den berättar hur många höjdmeter det är mellan två grå linjer.
På Lantmäteriets fjällkarta i skala 1:100 000 är ekvidistansen 20 meter. I den mer detaljerade kartprodukten Topografi 50, som används i skalor ner till 1:15 000, är den 10 meter i fjällområden och 5 meter i övriga landet. Att fjällen får grovare kurvor är praktiskt: med fem meters ekvidistans skulle ett brant fjäll bli en enda svart kladd.
Kollar du inte ekvidistansen först kan du inte tolka något annat på kartan. Tio kurvor betyder 200 meter på den ena kartan och 50 på den andra.
Tätt är brant, och du kan räkna på det
Ligger kurvorna tätt är det brant. Det vet alla. Mindre känt är att man kan få fram lutningen på tio sekunder.
På en karta i skala 1:100 000 motsvarar en millimeter 100 meter i verkligheten. Är ekvidistansen 20 meter och två kurvor ligger en millimeter isär, har du alltså stigit 20 meter på 100 meters sträcka. Det är 20 procents lutning, ungefär elva grader. Ligger de en halv millimeter isär är det dubbelt så brant.
Det är den räkningen som gör kartan användbar när man planerar en dag i fjällen, snarare än bara vacker.
Fyra mönster som täcker det mesta
Slutna ringar. En topp. Den innersta ringen är högsta partiet. Är det i stället en grop eller en skål har kurvan små streck på insidan som pekar nedåt.
V som pekar uppåt i terrängen. En dal, oftast med en bäck i botten. Spetsen på V:et pekar mot högre mark.
V eller U som pekar nedåt. En rygg eller ås som sträcker sig ut från berget. Det är ofta där leder och skidnedfarter går, eftersom en rygg dränerar och en dal samlar vatten.
Kurvor som nästan sammanfaller. Stup. På riktigt lodräta partier går kurvorna ihop helt och kartan slutar berätta något - därför lägger man terrängskuggning ovanpå.
Det kurvorna inte visar
Höjdkurvor är en av kartografins mest eleganta uppfinningar, men de har en inbyggd begränsning: de är prover, inte en yta. Allt som händer mellan två kurvor är borta. En nitton meter hög klippa mitt emellan två tjugometerskurvor syns inte alls.
De kräver också att du bygger modellen i huvudet. Man ser linjer och tänker sig fram till en form. De flesta gör det halvbra, och nästan ingen gör det snabbt.
Det är precis det problemet en fysisk relief löser. Där finns inga nivåer att tolka, bara en yta med sin faktiska lutning, som kastar riktiga skuggor när ljuset i rummet flyttar sig. Hur mycket den ytan skalas i höjdled, och varför, har vi skrivit om i artikeln om höjdöverdrift.
Vill du se hur ett fjäll ser ut när kurvorna blivit yta finns hela sortimentet under bergstavlor.