Trädgränsen är den enda linjen på en fjällkarta som rör sig. Den är också den enda som ingen ritat dit.
Gränsen mellan skog och kalfjäll är det som avgör hur ett fjäll ser ut när man står framför det. Under den är sluttningen mörk och lurvig, ovanför ljus och naken. Och till skillnad från en höjdkurva är den inte en konvention utan ett biologiskt förhållande som förändras.
Två gränser, inte en
Begreppen blandas ofta ihop. Skogsgränsen är linjen som förbinder de översta sammanhängande skogsbestånden. Trädgränsen ligger högre och markerar de allra översta enstaka träden, i Norden oftast enstaka fjällbjörkar. Skillnaden mellan dem är i storleksordningen hundra höjdmeter.
I länsstyrelsernas övervakningsprogram definieras trädgränsen som den höjd över havet där träd kan finnas utifrån rådande klimat på platsen. Ett träd räknas normalt som minst två meter högt.
Nivån varierar kraftigt med breddgrad och läge. I mellersta Sverige ligger trädgränsen grovt räknat på 700 till 800 meter, medan skogsgränsen i fjällkedjan som helhet rör sig mellan ungefär 600 och 1 000 meter.
Vad mätningarna faktiskt visar
Sedan 2006 driver länsstyrelserna i Jämtland och Dalarna ett gemensamt program som följer trädgränsen på ett stort antal fasta transekter, alltså linjer uppför fjällsluttningar där de översta träden positionsbestäms. Bland lokalerna finns Åreskutans sydsida, Getryggen vid Storulvån, Sönfjället och Hamrafjället.
Uppföljningen vilar på äldre material som sträcker sig tillbaka till 1915 och på Leif Kullmans studier vid Umeå universitet från 1970-talet och framåt.
På lång sikt är bilden tydlig. På Getryggen, en bit väster om Åre, ligger trädgränsen i dag över 1 000 meter, mer än 200 meter högre än för hundra år sedan. Fjällbjörk växer där det tidigare var kalfjäll.
Och det som gör det intressant
På kort sikt syns ingenting.
När programmets första omdrev utvärderades jämfördes perioderna 2006-2007 och 2010-2013. Slutsatsen i rapporten var att inga förändringar av trädgränsens position kunde påvisas under det tidsintervallet, trots att studier över längre intervall visat en stigning.
Det är inte en motsägelse. Det är en påminnelse om vilken tidsskala man tittar i. Ett träd behöver decennier för att nå två meter i den höjden, en enda hård vinter kan slå tillbaka en hel front, och gränsen rör sig därför ryckvis snarare än jämnt. Fem år är helt enkelt för kort tid för att mäta något som svarar på hundra.
Varför det spelar roll för hur ett fjäll ser ut
Trädgränsen är skälet till att svenska fjäll upplevs som kala. Vi åker och går ovanför den redan på höjder där man i Alperna fortfarande är i tät granskog. Det ger den öppna, vidsträckta karaktären som är hela poängen med svensk fjällvandring.
Rent tekniskt spelar det också roll för hur terrängen kan mätas. En laserskanning träffar både trädkronor och mark, och punkterna måste sorteras för att marken ska bli synlig. På kalfjället finns knappt något att sortera bort, vilket är en av anledningarna till att fjällterräng blir så ren i en höjdmodell. Mer om det i artikeln om höjdmodeller.
Själva terrängformen påverkas däremot inte alls. Marken under skogen är densamma oavsett vad som växer på den, vilket är ett av skälen till att vi bygger tavlor av mark i stället för av landskapsbilder. Se till exempel Helags eller Åre, och läs gärna vidare om varför svenska fjäll har den form de har.